Twittersvar

Detta är ett svar till ett par tweets på twitter, som jag helt enkelt inte mäktade med att svara på i några korta, snitsiga tweets. Så jag skrev en lång, haveristisk harang som någon kanske orkar läsa. Eller inte. Det kan väl kvitta. Fick ur mig det jag ville säga iaf och en massa annat löst prat som är relaterat till detta. I viss mån är det samma artikel en gång till, fast med andra ord.

Mycket av det här är inte riktat till någon speciell person eller kritiker utan bara min fortsatta, måhända smått paranoida, beef med hiphopkritiken i Sverige. Det är också snabbt, skrivet, oredigerat och säkert anfäktat av både grammatiska missfoster och logiska inkonsekvenser. Mea culpa.

Meningen är att en ev. debatt om sådan uppstår ska kunna föras i kommentarsfältet nedan. Såhär nånting iaf: Ditt resonemang är en fullständigt logisk förklaring som jag köper just som en förklaring. Däremot inte som ett “försvar”, utan bara mekanismerna bakom precis det jag kritiserar. (Vet dock inte om det ens var menat som ett försvar för något?)

Min syn på kritik är att den hellre får vara lite uppfostrande än bara vara något som stryker läsekretsen medhårs. Så är det ju inom många andra genrer. Man skriver inte endast om Brittany Spears när man skriver om pop eller endast om Swedish House Mafia när man skriver om House. Dessa artister säljer och hittar sina lyssnare ändå. Kritikens uppgift är enligt mig snarare att försöka knuffa folk i riktning mot pop och house med lite större konstnärligt värde som de kanske inte skull hitta/söka upp själva; att man kanske hellre ska lyfta fram stora konstverk än det som redan spelas i alla kanaler jämt.

Du frågade var jag placerar Kanye. Återigen vill jag först bara påpeka att jag a) bara nämnde honom en gång i texten som ett exempel (sedan hamnade hans namn ett par ggr till i ingress och puffar, men texten var absolut inte tänkt som en anti-Kanye-piece) och b) inte kritiserar Kanyes musik här, utan en relativt samstämmig svensk kritikerkårs bild av honom som en “viktig hiphopartist”. Men OK, för nyfikenhets skull – jag placerar Kanye West ungefär såhär: Ofta tråkig, men stundtals briljant popartist med bakgrund inom, och alltjämt med starka influenser från, hiphop. Jag tror att relativt få av Kanyes miljoner lyssnare världen över uppskattar t.ex. hans senaste skiva huvudsakligen pga hiphopinslagen: breaks, beats, lyrics, flow, samples. Snarare är det ju allt det där andra folk tänder på.

Jag har själv ett par skivor m K West hemma och kan uppskatta vissa saker han gör. Självklart finns det plats även för hans typ av musik. Jag tycker bara frälsarrollen han givits av många svenska kritiker är totalt oproportionerlig. Resultatet: Ännu mer skrivs om poprap (bra såväl som dålig) och de som skapar fantastiska skivor inom själva genren hiphop fortsätter att ignoreras nästintill fullständigt.

Mycket jag läst om Kanye Wests senaste album har framhållit honom som just “konstnärlig”, “nyskapande”, “unik”.

Om jag, for argument’s sake, köper resonemanget att kritiker hyllar vissa artister mest för att det är deras läsekrets kopp te, så tänker jag mig att recensionerna skulle ha låtit ungefär “Det här är en perfekt popplatta för dig som kan stå ut med lite rap och några breaks vid grillen, men aldrig skulle sätta dig och lyssna på ett helt album med en renodlad hiphopgrupp”. Men jag har snarare sett många framhålla just dessa skivor som “hiphopens framtid” och därmed lite underförstått verka säga att genren hiphop är gammaldags? uttjatad? tråkig? vet itne vad?Jag och många andra får av detta intrycket av att kunskap, respekt och intresse hos kritikerkåren överlag för hiphop, i meningen breaks, beats and rhymes är minimalt. Så styvmoderligt behandlas inte alla de popgrupper som i princip håller sig till samma genre-ramar som Beatles gjorde 1964. Just detta var en av mina huvudpoänger i artikeln.

Om kritikerkåren i stort ignorerar “renodlad hiphop” precis lika mkt som den genomsnittlige läsaren hamnar vi i en ond cirkel och kritikern missar ett tillfälle att hylla stor musik, som ligger utanför vad svennebanan “brukar” lyssna på.

På 90-talet skrev “Pop” hellre om Jeru och Pete Rock än om MC Hammer eller Vanilla Ice. Men ända sedan dess har det för många av oss som älskar hiphop varit en ökenvandring genom hyllningar till folk som Ja Rule, Swizz Beats, Timbaland, Neptunes, Outkast, Li’l Jon, Li’l Wayne och Wacka Flocka Flame. I alla fall i den absoluta merparten av de tidningar jag läst, som inte varit väldigt specialinriktade. Uppdraget att försöka få sveriges befolkning att upptäcka hiphopens kvaliteter har helt glömts bort till förmån för att hylla alla som gör hiphop som i största möjliga mån är nåt annat än hiphop och som man inte behöver ha minsta uppskattning för hiphop för att gilla. Innovatörer som träget utvecklar genren med verktyg som samplingar, breaks, jakten på det perfekta trumljudet, innovativa flows osv, snarare än att blanda genren med lite pop, lite synth, lite dansmusik…ignoreras.

De får underförstått gälla som det där “andra” tråkiga, dåliga som Neptunes och andra så djärvt, konstnärligt och vackert bryter sig loss ifrån. Därmed kan läsekretsen glatt ostört samtidigt behålla varenda fördom de har om hiphop och känna att de är up to date med de senaste utvecklingarna inom genren.

Återigen inget ont om Kanye West, men att påstå att just han skulle vara hiphopens fackelbärare eller att hans skiva skulle vara “årets hiphopsläpp” och liknande – det är åsikter som för mig bara skvallrar om att den som skriver dem verkar ha ett ytligt förhållande till genren, och kanske inte direkt älskar Marcberg, Operation Doomsday, MF Grimm eller Percee P.

OK, om det är så. Men till detta kommer ju “dubbelmoralen” som jag nämnde i min text. Gudarna ska veta att rock- och popartister inte endast hyllas i den mån de lyckas blanda sina traditionella sättningar och sångstrukturer med andra genrer och influenser. En tjej eller kille som rappar hårt, tight och fantasifullt om att hon/han är bäst och alla andra är sämst över en grymt producerad trumloop är för mig ett lika klassiskt och tidlöst format som “fyra killar spelar stränginstrument och trummor och sjunger vers-refräng-vers-refräng om olycklig kärlek”.  Dock läser jag majoriteten av dagens svenska popkritik som att det föregående är tråkigt, “nördigt” eller passé, medan det senare är klassiskt och tidlöst. Tycker man det är det klart att man främst letar “ljud som låter annorlunda” och gärna ser lite sköna sångrefränger eller liknande som lättar upp. Jag tycker dock som sagt att man som kritiker bör gå lite djupare än så när man talar “originalitet” osv, iaf om man har andra ambitioner än att tipsa om musik som direkt kommer falla läsarna på läppen…

Jag känner inte till dig och det du skriver på så sätt att jag vet om det jag ganska argt babblat på omkring ovan är nåt du håller med om till 100% eller är 100% emot, men gissar att det är nånstans på den långa skalan däremellan du hamnar? Känner själv att det här teoribygget nästan blir som en töntig konspirationsteori ibland och jag är medveten om att jag här företräder ett iaf i Sverige extremt smalt särintresse. Men tydligen har iaf 50-60 pers redan delat min artikel på facebook och jag har fått många tack och glada tillrop, så jag tror att jag är nåt på spåren. Att subkulturen är så smal, att det är så få som egentligen bryr sig om hiphop OCH att den behandlas så styvmoderligt av kritikerkåren i stort ser jag som kommunicerande kärl till stor del. Man avstår ju inte från att skriva om poesi i tidningarna, fast få intresserar sig. Och framför allt framhåller man inte nån publikfriande författare med lite rimmande rader i sina böcker som “poesins framtid” eller “årets poet”. Den typen av respekt är det jag vill ha åt hiphop också.